Vad bidde de’ då?

Ibland händer det att jag hittar en teknik som är så rolig att jag inspireras att prova nya varianter utan att ha ett behov (eller ens en önskan efter) den färdiga produkten.
Den här baskern är ett lysande exempel på detta. Det var inte så att jag vaknade en dag och tänkte att jag behövde en huvudbonad inspirerad av Bob Marley. Nej. Det hela började med en sjal som jag näverstickade. Det var så roligt att jag stickade en till. Denna gång blev sjalen snarare en filt innan jag kom mig för att avsluta stickningen. Men en fundering hade slagit rot i mitt undermedvetna. Hur fungerar den här tekniken om jag stickar runt istället för fram och tillbaka? Nyfikenheten tog överhanden och inom kort satt jag med närmaste garnnystan och stickor i handen och lade upp maskor för en basker. Först när baskern var klar vaknade jag upp, nästan som ur en dröm. Nej, men vad har jag gjort?! Varför har jag stickat en basker som jag inte vill ha? Varför lägga tid på ett sådant projekt?

Ja, svaret är egentligen enkelt. Jag handarbetar inte alltid för att få ett användbart och snyggt färdigt resultat. Det är vägen dit och teknikerna i sig som intresserar mig. Ingen skulle väl fråga en fotbollsspelare vad de åstadkommit genom att spela fotboll? På samma sätt har faktiskt vi som handarbetar inget krav på oss om att producera användbara resultat. Det är tillåtet att göra saker bara för sitt eget höga nöjes skull utan att det är förspilld kvinnokraft.

En basker som skapade sig själv. Garn: Noro.

En basker som skapade sig själv. Garn: Noro.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *