Nya fototekniker

Nu ska vi se om jag kan komma till rätta med mina svårigheter att fotografera mina handarbeten inomhus. Glasyrerna på det drejade godset ä högblanka och reflexerna är ett elände att undvika. Färgåtergivningen är heller inte lätt på vintern när ljuset är knappt. Jag hittade nämligen en bok som jag tänkte kunde ge mig några råd ”The Crafter’s Guide to Taking Great Photos”. Den var inte helt dum, speciellt så funkar det fint att diffusera ljuset genom lite tyg för att få mjukare ljus. Nå, här kommer resultatet.

Tänk vad några klistermärken kan göra…

Ända sedan jag började dreja har det varit en lyckokänsla att sitta där vid drejhjulet. Minsta rörelse ses direkt i lerklumpen som roterar. Eller, lerklumpen ska inte rotera, den ska vara centrerad, stilla. Att dreja är konsten att ha stillhet på ett roterande underlag med ett plastiskt material strömmande mellan fingrarna. Nåväl, framstegen i form är inte alltid synliga. Visst, skålarna blir tunnarna och större, men bara ett tränat öga ser någon skillnad. Tur att det finns andra sätt att förbättra sina alster – använd keramikdekaler! Dekalerna blötläggs i vatten och appliceras sedan på det glaserade föremålet. Efter en bränning upp till ca 800 grader har glasyrdekalerna blivit ett med skålen eller vad än du ville förbättra. 
Genast ser något handgjort ”köpes” ut. Frågan är om det är en förbättring eller en försämring…

Ett blåbär

Jag är fortfarande ett blåbär när det gäller drejning. Men, även jag börjar se skillnaden på mina första fingerborgssmå alster och de skålar jag producerat den här våren. Beskickningen är nog det moment som förbättrats mest. Att dreja är verkligen fysik i praktiken, och en hel del tålamod förstås. På Alvikstorpet står det på en kakelplatta ”Det tar minst fem års daglig övning att lära sig dreja”. Om det är sant så lever hoppet om att en dag bemästra detta material!