Pussel

Bland det roligaste jag vet med lapptäcken är arbetet med att placera ut blocken. Leta nya konstellationer, prova olika färger och placeringar är precis som att skapa mitt alldeles egna pussel. Just nu har jag två pussel på gång. Tur att jag har en bra flannellograf att leka med.

Under ytan

IMG_2550

I en tidigare tygutmaning från Sprätthönorna så sydde jag den här kudden. Övriga bidrag från Sprätthönorna kan ses här. Bilden nedan visar de givna tygerna som jag alltså kompletterade med ett rosaröd-randigt. Snäckskalen är sydda över pappersmallar på samma sätt som hönan jag gjorde i påskas. Jag tänker mig att kuddens snäckor egentligen är maneter och att två av dem glider fram i en undervattensskog av sjögräs. Kudden är kviltad för hand med pärlgarn 8.

IMG_2554

Det blommar

blomma

En blomma i sin kruka. Det blev mitt svar på lapptäcksgruppen Sprätthönornas tygutmaning. De tre rosa-lila tygerna var givna liksom stammens ljust turkosa tyg. Eftersom vi fick välja ett extra tyg och sedan sy efter egen inspiration så valde jag det turkosa blommiga tyget som bakgrund. På det applicerade jag en Dresden-blomma, knoppar och själva krukan. Applikationen sydde jag fast med symaskin och sömmen för osynlig fåll. Blommans stjälk är skuren på tygets diagonal för att göra den böjbar. Sedan är remsan ihopsydd aviga mot aviga och ”tygtuben” är sedan pressad så att sömmen inte syns från framsidan och därefter fastsydd. Bonaden är sedan kviltad både på maskin och för hand med pärlgarn.

Halvvantar

image

Lagom till vårvärmen och kursen i Dala-Floda blev jag färdig med mina tvåändsstickade halvvantar.

image

Mudden har jag dekorerat med krusmaskor och uppläggningen samt vristen är markerade med aviga varv.

image

Yttersidan av halvvantarna har små romber stickade enligt krokmönstret o-o, o-o-o, -o-o-, -o- där o betecknar avigmaska och – rät maska med den oanvända träden löpandes på framsidan. Notera att det i varje romb är tre eller fem maskor per varv.

image

Avmaskningen för både tumme och hand har först ett stickat avigt varv för att minska risken för att kanten rullar sig. Dessutom matchar det förstås utseendet på vristbandet!

image

Tummarna är stickade med tumkil (symmetrisk ökning på båda sidor om tre mittmaskor). Som extra dekoration har jag gjort en krok maska (o-o, -o-) innanför tummkilen som en dekorativ kolumn. I övrigt är insidan av halvvantarna odekorerade.

image

Tyvärr minns jag inte vilket garn jag stickat i. Det är z-tvinnad ull men kvaliteten stämmer varken överens med Kampes eller Wålstedts. Kanske är garnet från Ullcentrum? Det är tämligen luddigt i alla fall jämför de två tidigare nämnda.

image

Får hoppas att sommaren blir varm nog att halvvantarna behövs först i höst!

image

Minihöna

Jag gillar som sagt påsken. Det här är heller inte den första höna jag stickat (eller tovat). Men, det här är den minsta höna jag stickat! Perfekt för påskriset.


Mönstret kommer från Z-garn och heter Chick-on-a-stick och är stickad i deras Kampes tvåtrådiga z-tvinnade garn.

Benen har jag knutit en knut på för att få en ”knäled”.

Höna ute och hänger. Notera mini-myran som krupit upp på mini-hönans mage!


Alltid svårt att avgöra storlek på fotograferad mini-hönor. Här är ett försök på perspektiv.

En Sprätthöna

Jag tycker om påsken. Det är en ledighet som infaller när skidföret är som bäst och friheten är stor att fira ledigheten utan påträngande traditioner (men med gott om ägg och en tårta kanske?!). Inspirerad av mina kära vänner i Sprätthönorna bestämde jag mig i år för att sy en äggvärmare i form av en höna. Mönstret ritade jag på frihand men idén hittade jag här.


Kroppens ”snäckskal” är tygbitar handsydda över pappermallar enligt den här tekniken. Sedan har jag broderat med pärlgarn för att förtydliga fjäderdräkten. Så här ser andra sidan av hönan ut:


Tittut!

Prinsessor klär i rosa

Över påsken hade jag det bästa besök en moster kan tänka sig! En glad femåring som mycket nöjd ville ha både sjalen som jag stickat till hennes 5-årsdag och mössan som hon önskade sig i somras. 

Eftersom lilla fröken anser att rosa är den bästa färgen så har jag inte sparat på krutet. Ränderna är två nyanser av rosa, sjalnålen är ett hjärta med gnistrande stenar och spetskanten behövde så klart några extra rosa rosetter.

Sjalen är stickad i Jamieson & Smith 2 ply jumper weight på 3 mm stickor och mönstret heter  Vintage Bouquet även om jag gillade namnet Battenberg Cake bättre! Shetlandsullen är en ren njutning att sticka i. Det kan mycket väl vara mitt favoritgarn!

Men det är inte bara moster om kan handarbeta! Så här nöjd var systerdottern efter att hennes docka var färdig – som hon sytt nästan alldeles själv. Trubbig nål och filt klarar hon galant, vilken fingerfärdighet och envishet hälsar stolt moster.

Ett nytt liv


Den med gott minne kanske kommer ihåg att jag för några år sedan stickade en vintersjal i Färgkrafts ullgarn SoftBlend G1. Det finurliga med stickning är att stickade plagg går att återanvända. Trådarna i garnet som bildar ett nystan är fortfarande obrutna efter att stickningen är färdig. Det betyder att när jag en dag tröttnade på min gamla sjal behövde jag bara leta reda på var jag fäst tråden efter avmaskningen, försiktigt peta upp stygnen och börja dra i tråden. Ganska snart hade jag en stor, lockig härva av garn i mina händer.

Kanske låter det här som bortkastat arbete. Att repa upp en sjal är att förstöra det arbete som redan lagts för att sticka den. Visst. Jag håller med. Men titta noga på bilden ovan. Ser du de vita och silvriga prickarna som glittrar? Varje punkt är en liten pärla. Innan jag stickade den ursprungliga sjalen trädde jag nämligen upp hundratals pärlor på garnet och flyttade fram dem ut över hela garnets längd. Genom det arbetet är den lockiga härvan av garn jag har i mina händer inte längre ett enkelt garn som går att ersätta genom att köpa ett nytt för någon hundralapp.

Efter att med tyngder i härvan utsatt ullgarnet för ånga så rätades lockarna som de tidigare maskorna präglat i tråden bort och jag kunde börja sticka igen. Återigen började jag med en enkel trekantssjal stickad från halsen och ned. Genom att öka fyra maskor vartannat varv (en maska i var sida och en på var sida om mittenmaskan) stickade jag rätstickning tils sjalen var lagom stor.

Sedan valde jag att anpassa spetsmönstret från Out of Darkness för att passa det maskantal jag hade.

Pärlorna valde jag att placera symmetriskt i spetsdelen medan huvuddelen av sjalen är slumpmässigt pärlbeströdd. Det här är ytterligare en sjal som får mig att tänka på en stjärnklar natt.

Höstlöv

Det är en slump att den här sjalen finns. Det började med att jag köpte garn för att få ett mönster på en kofta. Väl hemma stod jag där med nystan av garn som jag inte hade någon plan för. Vad gör man med ett självrandande röd-gult garn i ylle? Svaret blev mönstret Revontuli vilket betyder norrsken på finska.

Lagom till vårens ankomst står jag nu här med en mycket varm sjal som dessutom mest liknar ett höstlöv. Hoppas att det inte är en antydan om vilket väder denna sommar kommer att bjuda på.

Garnet jag köpt visade sig vara precis det danska Kauni-garn som mönsterkonstruktören använt sig av. Vilken slump! Självklart räckte inte det nystan jag köpt utan jag tvinagdes leta efter ytterligare ett nystan. Jag har stickat på 4 mm stickor och nystade om garnet för att kunna avsluta sjalen på ett rött varv.

Blomsterfrossa

Ibland vet jag redan innan jag börjar att det kommer att bli ett tioårsprojekt. Så var det med Blomsterfrossa. Denna braskudde är en replika av ett skånskt yllebroderi från 1839 och materialsatsen är framtagen av Fingerfärda.

Den färdiga kudden är 70 cm bred. Motiven är mestadels broderade i enkelsidig läggsöm (för att spara tråd). Inte undra på att timmarna flugit snabbt förbi då de två trådarna i nålen dessutom var tunna…

Som bakstycke till kudden valde jag ett grått lammskinn från Ödins garveri, Visby. Jag skar till och passade ihop ett helt skinn till ett fyrkantigt stycke med hjälp av lintråd och skärnål.

Innerkudden (70 x 70 cm) är i dun och kommer från Dunbutiken. Det är skönt att se det färdiga resultatet efter så mycket arbete vill jag lova!

Dala-Floda

Jag har tillbringat en fantastisk kurshelg Dala-Floda. Tvåändsstickning, påsöm och kavelfransar stod på programmet och lärarna var de eminenta Anna-Karin Jobs Arnberg och Karin Kahnlund. Sådan solid kunskap och entusiasm träffar man inte ofta på! Det mysiga boendet och den goda maten på Dalafloda värdshus var sannerligen en glad bonus.

Jag, liksom flera andra kursdeltagare, hade förberett mig genom att sticka ett par färdiga tvåändsstickade vantar att brodera på. Det visade sig dock vara allt annat än nödvändigt då jag aldrig varit med om en mer välfylld kurs, det fanns så mycket jag ville prova att göra eller öva vidare på. Inte alls orimligt att gå den här kursen flera år i rad som några lyckliga kursdeltagare redan gjort!

Vante redo för påsöms broderi efter överföring av mönstermallar.

Även tummen kan behöva en liten styvmorsviol tycker jag allt.

Entrén till ett av de mysiga husen med ingång från den prunkande trädgården.

Min välfyllda stickkorg redo för lite sollapande och stickning. Nystanen har jag lindat kring nystpinnen för att lätt kunna komma åt båda trådändarna. Redo för mer tvåändsstickning med andra ord!

I kursen ingick, förutom besök på dräktbytardag och vandring till fäbod, ett besök på Wålstedts textilverkstads ullspinneri. Karin skämde dock bort oss genom att låta oss köpa från hennes z-tvinnade Wålstedts-garnlager ovan, vilken lockande buffé!

Vår kurslokal var annnars som ett uppdukat bord av handarbetsskicklig färgprakt! Karin och Anna-Karin visade både gamla och egentillverkade vantar, halvvantar, sockar, dräktjackor och andra dräktdetaljer med tvåändssticknng eller påsöm. Så inspirerande!

Stjärnhimlen


Eftersom det var så roligt att sticka sjalen Haruni dröjde de inte länge innan jag fann mig själv med en ny variant på mina stickor.


Denna gång valde jag Färgkrafts entrådiga ullgarn SoftBlend G1 i favoritfärgen Ishav.  Skillnaden mellan att spetssticka i ett lent merinogarn och ett mer spretigt ullgarn var stor. Både färgen och garnets luddighet gör att mönstret inte alls framträder lika tydligt som i min vita Haruni.


Förutom att jag gjorde den här sjalen större än den förra valde jag även att använda mig av pärlor. Massor utav pärlor! Jag trädde faktiskt upp dem på garnet innan jag började sticka (det tog några dagar…). Dessutom blev det ett infernaliskt skjutande av pärlor framför mig på tråden när jag började sticka. Men det var värt allt arbete! Jag ville ha pärlorna utströdda över sjalen likt stjärnorna på himlen en mörk vinternatt. Och så blev det. Först när jag kom till kanten valde jag att placera pärlorna ordnat i spetsmönstret. Titta noga i bilden ovan så anas alla pärlorna som ett svagt glitter.
Allt som glittrar är inte guld!

1, 2, 3 – mössa!


Nu flyttar vi fokuset från de näverstickade sjalarna.

Och tittar närmare på min nya mössa! Den är faktiskt värd att få vara i strålkastaren. Mönstret heter Rustling Leaves Beret och jag stickade i garnet Debbie Bliss Andes (färg teal). Fibrerna i garnet är en blandning av silke och alpacka som gör att garnet har en härlig tyngd.

Men, jag har inte bara stickat en mössa i det här mönstret. Nej, det har blivit tre stycken! De första två var det bestämt två små damer i min närmaste bekantskapskrets som behövde. Väldigt trevligt när det jag skapar uppskattas även av andra. Kanske är lockelsen i just det här mönstret den del som jag själv hittade på? Jag avslutade nämligen med att sticka en ”tofs” i form av ett löv som sitter i änden på en liten i-cord. Pricken över i var nämligen när jag tog fram lite Liberty Tana Lawn ur min skattkista. Att de två små damerna föll för mina mössor berodde kanske på att det bomullstyg jag valde att  i deras löv var (som läsaren kanske redan gissat?) – rosa!

Besatthet

Näverstickning kan vara den mest beroendeframkallande varianten av stickning. Känslan liknar den när du har en skål med lockande godis framför dig. Du tar en karamell. Oh, så gott! Nog kan jag ta en till ändå? Samma mekanism gör att näverstickning är så roligt. Eftersom varje ruta stickas så snabbt, i mina sjalar är det sexton varv slätstickning över åtta maskor så du hinner knappt börja sticka så är du ”färdig”. Ja, för det känns så. Känslan av att ha avslutat någonting fås varje gången ruta är färdig. Man känner sig lite nöjd och direkt kommer tanken: Jag undrar hur nästa ruta kommer att se ut? Nog hinner jag väl sticka en till… Så snabbt går det att bli fast i den här trevliga tekniken.
Självklart hjälper det till att använda ett självrandande garn så att du utan att behöva fästa några trådar får ett tyg med olikfärgade rutor.

Jag har använt mig av det japanska ullgarnet Noro Kureyon (japansk ”stavning” av det engelska ordet crayon, krita). Några av de färger jag valt tillverkas inte längre men det är en blandning av 139, 277,  259, och 274 som jag använt i sjalen nedan.

Baksidan på näverstickningen blir inte så dum de heller. Ser lite ut som äppelskrutt i formen tycker jag.
Maria var den som lärde mig tekniken vid ett möte med Dominomaskan. Hon är minsann en duktig lärare! Så hur stickas en triangelsjal i näverstickning? Jo, tricket är alltså att varje ruta stickas ihop med de tidigare så det blir inga extra trådar att fästa. I bilden nedan är rutorna numrerade i den ordning som de stickas. Man börjar alltså med att sticka en vanlig slätstickad ruta (nummer 1). Sedan lägger man upp åtta nya maskor i vänsterkanten på  den rutan (då har du alltså 16 maskor på stickan). Genom att sedan bara sticka sju maskor tillbaka och därefter sticka den åttonde maskan ihop med en av de åtta maskorna från ruta ett innan du vänder och stickar tillbaka så kommer ruta två när du är klar ha vridit sig och lagt sig med maskriktningen vinkelrät mot ruta ett. Ruta tre skapas sedan genom att man plockar upp åtta maskor i ruta etts sida och stickas sedan fram och tillbaka över enbart dessa åtta maskor. Kort sagt – du stickar aldrig mer än åtta maskor i taget och rutorna stickas i horisontella rader (se den streckade linjen i bilden nedan).

Kanske skulle (och borde) den här historien ha slutat här. Som uppmärksamma läsare kanske redan noterat har jag i alla fall gjort en näverstickning till.  Men det är inte den enda. Efter att ha avslutat min första näverstickade sjal (bilderna ovan) började jag genast sticka på nästa. För nog behöver jag en större sjal? Och färgerna i den förra var kanske inte rätt? Så, jag införskaffade mer Noro Kureyon (massor av nystan i färgerna 124,  277, 259,  224). Även denna gång stickade jag på 4 mm stickor.

Resultatet blev en enorm sjal. Eller kanske snarare en stor filt. Jag fick ändra formen på sjalen eftersom ”vingarna” på en helt triangulär sjal riskerade släpa i backen. Därav den lite ovanliga formen som ses ovan.

En annan sidoeffekt av att sticka någonting så stort var att formen på rutorna började påverkas. Tyngden i sjalen gör att fyrkanterna blev allt mer avlånga.

För att pigga till sjalen lite extra valde jag också att plocka upp maskor och sticka en i-cord kring hela stycket.
Ovan ses skillnaden i storlek mellan de två sjalarna. Kom ihåg att den först på intet sätt var en liten sjal! I vilden nedan syns tydligt hur egentyngden hos sjalen drar ut rutorna över mina axlar. Jag kan dock rapportera att om jag sveper in mig i det här schabraket så fryser jag knappast.

I ett hus vid skogens slut


Första gången jag såg Helenas fantastiska hus var på ett av Broderikaféets torsdagsmöten. Jag blev så imponerad! Så vackert. Så innovativt. Jag fick en konstig slags ”hemlängtan” när jag tittade på den lilla broderade ladan med det gröna grästaket.

Förutom att det var oerhört roligt att brodera detta lilla hus så är det extra kittlande att skapa någonting tredimensionellt – tekniken kan vara så mycket mer än broderade dukar. Känner du dig sugen på ett eget hus? Skynda över till Brodera Mera och du kan bli stolt ägare till en alldeles egen lada!

Royal School of Needlework

Jag har länge närt en dröm om att gå en kurs på brittiska Royal School of Needlework. Äntligen har jag fått den chansen! En dagskurs med Kate Cross på Hampton Court och kursen ”Introduction to Needlework” resulterade i denna lilla tekopp. Så roligt att lära sig hur proffsen gör och träffa riktigt nördiga brodöser! Om jag brukar klaga på perfektionism så är det raka motsatsen till vad RSN eftersträvar. Dina broderistygn ska vara så perfekta och små att en annan RSN-brodös ska kunna sy på ditt broderi utan att någon skillnad mellan de två handlagen ska kunna urskiljas. Så plocka fram silkespappret, spänn sybågen med skruvmejsel och ta på dig de vita bomullshandskarna och buga för sådan genuin kunskap!

Vad bidde de’ då?

Ibland händer det att jag hittar en teknik som är så rolig att jag inspireras att prova nya varianter utan att ha ett behov (eller ens en önskan efter) den färdiga produkten.
Den här baskern är ett lysande exempel på detta. Det var inte så att jag vaknade en dag och tänkte att jag behövde en huvudbonad inspirerad av Bob Marley. Nej. Det hela började med en sjal som jag näverstickade. Det var så roligt att jag stickade en till. Denna gång blev sjalen snarare en filt innan jag kom mig för att avsluta stickningen. Men en fundering hade slagit rot i mitt undermedvetna. Hur fungerar den här tekniken om jag stickar runt istället för fram och tillbaka? Nyfikenheten tog överhanden och inom kort satt jag med närmaste garnnystan och stickor i handen och lade upp maskor för en basker. Först när baskern var klar vaknade jag upp, nästan som ur en dröm. Nej, men vad har jag gjort?! Varför har jag stickat en basker som jag inte vill ha? Varför lägga tid på ett sådant projekt?

Ja, svaret är egentligen enkelt. Jag handarbetar inte alltid för att få ett användbart och snyggt färdigt resultat. Det är vägen dit och teknikerna i sig som intresserar mig. Ingen skulle väl fråga en fotbollsspelare vad de åstadkommit genom att spela fotboll? På samma sätt har faktiskt vi som handarbetar inget krav på oss om att producera användbara resultat. Det är tillåtet att göra saker bara för sitt eget höga nöjes skull utan att det är förspilld kvinnokraft.

En basker som skapade sig själv. Garn: Noro.

En basker som skapade sig själv. Garn: Noro.

Att kunna rita


Jag har alltid fått höra att jag inte är bra på att rita. Är inte det en självuppfyllande profetsia så säg?! Utan övning är det mesta omöjligt. Att bara ”vissa” människor kan (och därför får!) sjunga, dansa eller räkna matematik är för mig en helt absurt! Hinder som vi människor sätter upp för att göra livet svårare. Med övning och intresse kan alla klara så mycket mer än de någonsin kunnat ana!


Som tur är lider inte hela mänskligheten av denna trista inställning till vad andra kan lära sig eller ej. En av mina stora idoler Heather Ross har nyligen spelat in en kurs för Creativebug som heter Drawing and Illustration basics. 


Bilderna i det här inlägget är alla ritade ”tillsammans” med Heather i hennes kurs. Så roligt att få lära sig mer om hur verkligheten kan avbildas med lite fantasi, förenklingar och en vass penna. Den viktigaste lärdomen är nog (som i mycket annat) att inse att det inte finns något facit. Inget fel sätt att rita. Det personliga uttrycket och bristerna är ofta det som gör en hel bild!

En varm mössa

Eller snarare en varm hätta. Mönstret hittade jag i den gamla boken ”Stora boken om handarbete” av  Marie-Louise Falkenborg. Måste dock säga att konstruktionen inte var optimal då det blev ett evigt fästande av trådar eftersom mönsterstickningen stickades fram och tillbaka istället för runt.


Garnet är Jamieson & Smith 2 ply jumper weight inköpt i den mysigaste lilla garnbutiken Makeri 14! Sedan bilderna togs har jag dessutom kantat framkanten på hättan med ljusgrått fårskinn från Ödins garveri på Gotland så nu är jag verkligen redo för kallt väder.