Besatthet

Näverstickning kan vara den mest beroendeframkallande varianten av stickning. Känslan liknar den när du har en skål med lockande godis framför dig. Du tar en karamell. Oh, så gott! Nog kan jag ta en till ändå? Samma mekanism gör att näverstickning är så roligt. Eftersom varje ruta stickas så snabbt, i mina sjalar är det sexton varv slätstickning över åtta maskor så du hinner knappt börja sticka så är du ”färdig”. Ja, för det känns så. Känslan av att ha avslutat någonting fås varje gången ruta är färdig. Man känner sig lite nöjd och direkt kommer tanken: Jag undrar hur nästa ruta kommer att se ut? Nog hinner jag väl sticka en till… Så snabbt går det att bli fast i den här trevliga tekniken.
Självklart hjälper det till att använda ett självrandande garn så att du utan att behöva fästa några trådar får ett tyg med olikfärgade rutor.

Jag har använt mig av det japanska ullgarnet Noro Kureyon (japansk ”stavning” av det engelska ordet crayon, krita). Några av de färger jag valt tillverkas inte längre men det är en blandning av 139, 277,  259, och 274 som jag använt i sjalen nedan.

Baksidan på näverstickningen blir inte så dum de heller. Ser lite ut som äppelskrutt i formen tycker jag.
Maria var den som lärde mig tekniken vid ett möte med Dominomaskan. Hon är minsann en duktig lärare! Så hur stickas en triangelsjal i näverstickning? Jo, tricket är alltså att varje ruta stickas ihop med de tidigare så det blir inga extra trådar att fästa. I bilden nedan är rutorna numrerade i den ordning som de stickas. Man börjar alltså med att sticka en vanlig slätstickad ruta (nummer 1). Sedan lägger man upp åtta nya maskor i vänsterkanten på  den rutan (då har du alltså 16 maskor på stickan). Genom att sedan bara sticka sju maskor tillbaka och därefter sticka den åttonde maskan ihop med en av de åtta maskorna från ruta ett innan du vänder och stickar tillbaka så kommer ruta två när du är klar ha vridit sig och lagt sig med maskriktningen vinkelrät mot ruta ett. Ruta tre skapas sedan genom att man plockar upp åtta maskor i ruta etts sida och stickas sedan fram och tillbaka över enbart dessa åtta maskor. Kort sagt – du stickar aldrig mer än åtta maskor i taget och rutorna stickas i horisontella rader (se den streckade linjen i bilden nedan).

Kanske skulle (och borde) den här historien ha slutat här. Som uppmärksamma läsare kanske redan noterat har jag i alla fall gjort en näverstickning till.  Men det är inte den enda. Efter att ha avslutat min första näverstickade sjal (bilderna ovan) började jag genast sticka på nästa. För nog behöver jag en större sjal? Och färgerna i den förra var kanske inte rätt? Så, jag införskaffade mer Noro Kureyon (massor av nystan i färgerna 124,  277, 259,  224). Även denna gång stickade jag på 4 mm stickor.

Resultatet blev en enorm sjal. Eller kanske snarare en stor filt. Jag fick ändra formen på sjalen eftersom ”vingarna” på en helt triangulär sjal riskerade släpa i backen. Därav den lite ovanliga formen som ses ovan.

En annan sidoeffekt av att sticka någonting så stort var att formen på rutorna började påverkas. Tyngden i sjalen gör att fyrkanterna blev allt mer avlånga.

För att pigga till sjalen lite extra valde jag också att plocka upp maskor och sticka en i-cord kring hela stycket.
Ovan ses skillnaden i storlek mellan de två sjalarna. Kom ihåg att den först på intet sätt var en liten sjal! I vilden nedan syns tydligt hur egentyngden hos sjalen drar ut rutorna över mina axlar. Jag kan dock rapportera att om jag sveper in mig i det här schabraket så fryser jag knappast.