Category Archives: stickning

Jag gillar som sagt påsken. Det här är heller inte den första höna jag stickat (eller tovat). Men, det här är den minsta höna jag stickat! Perfekt för påskriset.

Mönstret kommer från Z-garn och heter Chick-on-a-stick och är stickad i deras Kampes tvåtrådiga z-tvinnade garn.

Benen har jag knutit en knut på för att få en ”knäled”.

Höna ute och hänger. Notera mini-myran som krupit upp på mini-hönans mage!

Alltid svårt att avgöra storlek på fotograferad mini-hönor. Här är ett försök på perspektiv.

Den med gott minne kanske kommer ihåg att jag för några år sedan stickade en vintersjal i Färgkrafts ullgarn SoftBlend G1. Det finurliga med stickning är att stickade plagg går att återanvända. Trådarna i garnet som bildar ett nystan är fortfarande obrutna efter att stickningen är färdig. Det betyder att när jag en dag tröttnade på min gamla sjal behövde jag bara leta reda på var jag fäst tråden efter avmaskningen, försiktigt peta upp stygnen och börja dra i tråden. Ganska snart hade jag en stor, lockig härva av garn i mina händer.

Kanske låter det här som bortkastat arbete. Att repa upp en sjal är att förstöra det arbete som redan lagts för att sticka den. Visst. Jag håller med. Men titta noga på bilden ovan. Ser du de vita och silvriga prickarna som glittrar? Varje punkt är en liten pärla. Innan jag stickade den ursprungliga sjalen trädde jag nämligen upp hundratals pärlor på garnet och flyttade fram dem ut över hela garnets längd. Genom det arbetet är den lockiga härvan av garn jag har i mina händer inte längre ett enkelt garn som går att ersätta genom att köpa ett nytt för någon hundralapp.

Efter att med tyngder i härvan utsatt ullgarnet för ånga så rätades lockarna som de tidigare maskorna präglat i tråden bort och jag kunde börja sticka igen. Återigen började jag med en enkel trekantssjal stickad från halsen och ned. Genom att öka fyra maskor vartannat varv (en maska i var sida och en på var sida om mittenmaskan) stickade jag rätstickning tils sjalen var lagom stor.

Sedan valde jag att anpassa spetsmönstret från Out of Darkness för att passa det maskantal jag hade.

Pärlorna valde jag att placera symmetriskt i spetsdelen medan huvuddelen av sjalen är slumpmässigt pärlbeströdd. Det här är ytterligare en sjal som får mig att tänka på en stjärnklar natt.

Det är en slump att den här sjalen finns. Det började med att jag köpte garn för att få ett mönster på en kofta. Väl hemma stod jag där med nystan av garn som jag inte hade någon plan för. Vad gör man med ett självrandande röd-gult garn i ylle? Svaret blev mönstret Revontuli vilket betyder norrsken på finska.

Lagom till vårens ankomst står jag nu här med en mycket varm sjal som dessutom mest liknar ett höstlöv. Hoppas att det inte är en antydan om vilket väder denna sommar kommer att bjuda på.

Garnet jag köpt visade sig vara precis det danska Kauni-garn som mönsterkonstruktören använt sig av. Vilken slump! Självklart räckte inte det nystan jag köpt utan jag tvinagdes leta efter ytterligare ett nystan. Jag har stickat på 4 mm stickor och nystade om garnet för att kunna avsluta sjalen på ett rött varv.

Eftersom det var så roligt att sticka sjalen Haruni dröjde de inte länge innan jag fann mig själv med en ny variant på mina stickor.

Denna gång valde jag Färgkrafts entrådiga ullgarn SoftBlend G1 i favoritfärgen Ishav.  Skillnaden mellan att spetssticka i ett lent merinogarn och ett mer spretigt ullgarn var stor. Både färgen och garnets luddighet gör att mönstret inte alls framträder lika tydligt som i min vita Haruni.

Förutom att jag gjorde den här sjalen större än den förra valde jag även att använda mig av pärlor. Massor utav pärlor! Jag trädde faktiskt upp dem på garnet innan jag började sticka (det tog några dagar…). Dessutom blev det ett infernaliskt skjutande av pärlor framför mig på tråden när jag började sticka. Men det var värt allt arbete! Jag ville ha pärlorna utströdda över sjalen likt stjärnorna på himlen en mörk vinternatt. Och så blev det. Först när jag kom till kanten valde jag att placera pärlorna ordnat i spetsmönstret. Titta noga i bilden ovan så anas alla pärlorna som ett svagt glitter.
Allt som glittrar är inte guld!

Nu flyttar vi fokuset från de näverstickade sjalarna.

Och tittar närmare på min nya mössa! Den är faktiskt värd att få vara i strålkastaren. Mönstret heter Rustling Leaves Beret och jag stickade i garnet Debbie Bliss Andes (färg teal). Fibrerna i garnet är en blandning av silke och alpacka som gör att garnet har en härlig tyngd.

Men, jag har inte bara stickat en mössa i det här mönstret. Nej, det har blivit tre stycken! De första två var det bestämt två små damer i min närmaste bekantskapskrets som behövde. Väldigt trevligt när det jag skapar uppskattas även av andra. Kanske är lockelsen i just det här mönstret den del som jag själv hittade på? Jag avslutade nämligen med att sticka en ”tofs” i form av ett löv som sitter i änden på en liten i-cord. Pricken över i var nämligen när jag tog fram lite Liberty Tana Lawn ur min skattkista. Att de två små damerna föll för mina mössor berodde kanske på att det bomullstyg jag valde att  i deras löv var (som läsaren kanske redan gissat?) – rosa!

Näverstickning kan vara den mest beroendeframkallande varianten av stickning. Känslan liknar den när du har en skål med lockande godis framför dig. Du tar en karamell. Oh, så gott! Nog kan jag ta en till ändå? Samma mekanism gör att näverstickning är så roligt. Eftersom varje ruta stickas så snabbt, i mina sjalar är det sexton varv slätstickning över åtta maskor så du hinner knappt börja sticka så är du ”färdig”. Ja, för det känns så. Känslan av att ha avslutat någonting fås varje gången ruta är färdig. Man känner sig lite nöjd och direkt kommer tanken: Jag undrar hur nästa ruta kommer att se ut? Nog hinner jag väl sticka en till… Så snabbt går det att bli fast i den här trevliga tekniken.
Självklart hjälper det till att använda ett självrandande garn så att du utan att behöva fästa några trådar får ett tyg med olikfärgade rutor.

Jag har använt mig av det japanska ullgarnet Noro Kureyon (japansk ”stavning” av det engelska ordet crayon, krita). Några av de färger jag valt tillverkas inte längre men det är en blandning av 139, 277,  259, och 274 som jag använt i sjalen nedan.

Baksidan på näverstickningen blir inte så dum de heller. Ser lite ut som äppelskrutt i formen tycker jag.
Maria var den som lärde mig tekniken vid ett möte med Dominomaskan. Hon är minsann en duktig lärare! Så hur stickas en triangelsjal i näverstickning? Jo, tricket är alltså att varje ruta stickas ihop med de tidigare så det blir inga extra trådar att fästa. I bilden nedan är rutorna numrerade i den ordning som de stickas. Man börjar alltså med att sticka en vanlig slätstickad ruta (nummer 1). Sedan lägger man upp åtta nya maskor i vänsterkanten på  den rutan (då har du alltså 16 maskor på stickan). Genom att sedan bara sticka sju maskor tillbaka och därefter sticka den åttonde maskan ihop med en av de åtta maskorna från ruta ett innan du vänder och stickar tillbaka så kommer ruta två när du är klar ha vridit sig och lagt sig med maskriktningen vinkelrät mot ruta ett. Ruta tre skapas sedan genom att man plockar upp åtta maskor i ruta etts sida och stickas sedan fram och tillbaka över enbart dessa åtta maskor. Kort sagt – du stickar aldrig mer än åtta maskor i taget och rutorna stickas i horisontella rader (se den streckade linjen i bilden nedan).

Kanske skulle (och borde) den här historien ha slutat här. Som uppmärksamma läsare kanske redan noterat har jag i alla fall gjort en näverstickning till.  Men det är inte den enda. Efter att ha avslutat min första näverstickade sjal (bilderna ovan) började jag genast sticka på nästa. För nog behöver jag en större sjal? Och färgerna i den förra var kanske inte rätt? Så, jag införskaffade mer Noro Kureyon (massor av nystan i färgerna 124,  277, 259,  224). Även denna gång stickade jag på 4 mm stickor.

Resultatet blev en enorm sjal. Eller kanske snarare en stor filt. Jag fick ändra formen på sjalen eftersom ”vingarna” på en helt triangulär sjal riskerade släpa i backen. Därav den lite ovanliga formen som ses ovan.

En annan sidoeffekt av att sticka någonting så stort var att formen på rutorna började påverkas. Tyngden i sjalen gör att fyrkanterna blev allt mer avlånga.

För att pigga till sjalen lite extra valde jag också att plocka upp maskor och sticka en i-cord kring hela stycket.
Ovan ses skillnaden i storlek mellan de två sjalarna. Kom ihåg att den först på intet sätt var en liten sjal! I vilden nedan syns tydligt hur egentyngden hos sjalen drar ut rutorna över mina axlar. Jag kan dock rapportera att om jag sveper in mig i det här schabraket så fryser jag knappast.

Ibland händer det att jag hittar en teknik som är så rolig att jag inspireras att prova nya varianter utan att ha ett behov (eller ens en önskan efter) den färdiga produkten.
Den här baskern är ett lysande exempel på detta. Det var inte så att jag vaknade en dag och tänkte att jag behövde en huvudbonad inspirerad av Bob Marley. Nej. Det hela började med en sjal som jag näverstickade. Det var så roligt att jag stickade en till. Denna gång blev sjalen snarare en filt innan jag kom mig för att avsluta stickningen. Men en fundering hade slagit rot i mitt undermedvetna. Hur fungerar den här tekniken om jag stickar runt istället för fram och tillbaka? Nyfikenheten tog överhanden och inom kort satt jag med närmaste garnnystan och stickor i handen och lade upp maskor för en basker. Först när baskern var klar vaknade jag upp, nästan som ur en dröm. Nej, men vad har jag gjort?! Varför har jag stickat en basker som jag inte vill ha? Varför lägga tid på ett sådant projekt?

Ja, svaret är egentligen enkelt. Jag handarbetar inte alltid för att få ett användbart och snyggt färdigt resultat. Det är vägen dit och teknikerna i sig som intresserar mig. Ingen skulle väl fråga en fotbollsspelare vad de åstadkommit genom att spela fotboll? På samma sätt har faktiskt vi som handarbetar inget krav på oss om att producera användbara resultat. Det är tillåtet att göra saker bara för sitt eget höga nöjes skull utan att det är förspilld kvinnokraft.

En basker som skapade sig själv. Garn: Noro.

Tja, hönan Agda är alltså gjord för att vaka över en bag-in-box med vin. Självklart kan hon få andra uppgifter här i livet. Som att hålla upp dörrar om du fyller henne med en sandsäck.
Mönstret är gjort av Zgarn.

Spetssjalen Haruni är både rolig att sticka och betydligt lättare att göra än vad dess utseende kanske får en att tro. Mönstret är gratis på Ravelry och det är den begåvade Emily Ross som designat sjalen. Jag stickade i ett merinoullsgarn, Debbie Bliss Rialto lace, köpt hos ZiqZaq. Det var en trevlig upplevelse att ett så tunt garn var helt jämt. Det gick inte av en enda gång och löpte lätt över stickorna utan att hugga tag i andra trådar. Vajrarna (som jag köpt på Litet Nystan) kom väl till pass när sjalen skulle spännas ut. Tänk att ett enda garnnystan (390m/50g) kan bli en hel sjal.

Haruni, det betyder förresten mormor på Quenya, vilket värmer en Tolkien-fantasts hjärta lika mycket som själva sjalen!

Material till Krakas vackra dopkofta införskaffade jag innan brorsonen ens var påtänkt. Den lilla tröjan i silkesgarn föll jag för direkt. Extra roligt att få sticka i ett så härligt garn och sedan dekorera den med vackra band. Stilig som en prins blir den som bär en sådan kofta.

Den lilla elefanten är inte min syster eller systerdotter, det är napphållaren!