Tvåändsstickning och ett misstag

Som någon kanske noterat så tycker jag om alla former av handarbete. Särskilt förtjust blir jag om jag får chansen att lära mig någonting nytt. När Maria Gustavsson visade tvåändsstickning för Dominomaskorna (en lokalgrupp i Sticka!) så trillade jag förstås dit direkt. Det har nu blivit två par vantar. Det ena paret väntar på att bli broderade på medan det andra använts flitigt hela vintern.

Det är en poäng i att visa upp saker som inte blivit som jag tänkt mig också. För perfektionism kan förstöra all lust att handarbeta! Ibland blir ”felen” en rolig detalj. Ingen vet hur just du tänkt dig ett mönster (om du inte direkt påpekar ditt ”fel”).

De här tvåändsstickade vantarna blev helt olika:

Rutmönstret hamnade på insidan av den vänstra vanten istället för på framsidan! Så kan det gå när jag har bråttom och tillfälligt misstar mig på om det är en höger- eller vänstervante jag precis håller på att sticka på. Visst, jag hade kunnat repa upp för att rätta till detta. Men jag vill inte! Det är i så fall roligare att sticka ett nytt par vantar. Alla misstag behöver inte raderas. Det går att lära sig att tycka om det som är snett, vint och tokigt också. För så är vi väl lite till mans?

Två lapptäcken

Det är någonting särskilt med lapptäcken. Den taktila känslan de ger. Att stryka handen över tyget och känna sticksömmen som håller samman de tre tyglagren. Det är beroendeframkallande att leka med färgerna, mönstren och känslan i de där täckena.
En lekfilt med en mild och lugn färgskala.

Med en lugn framsida kan baksidan vara desto galnare. Kviltad i rutmönster på symaskin.
Ett lapptäcke att ha i knät när du läser en god bok eller dricker en koppt te. Som synes är jag förtjust i Cori Dantinis vackra illustrationer och tyger!
Vild och tokig frihandskviltning på symaskin.
Baksidan med det vackra Flea market fancy-trycket designat av Denyse Schmidt.
Kontrasten mellan det bulligt blommiga och randen med sin fart och fläkt är någonting som ger liv åt baksidan.
Ibland blir även provlappen som jag övat frihandskviltningen på värd att kanta och spara…

Finns i sjön?

Nä, den här abborren mår bäst utan vatten. Den fantasieggande broschen både säljs och är designad av Brodera Mera. Ett väldigt roligt litet projekt kan jag intyga! Det skadar inte heller att Helena (som numera driver företaget) alltid har så fina förpackningar till sina broderisatser…

En abborre, Perca Fluviatilis, klär i yllegarn.

Baksidan av kläde och med en säkerhetsnål att fästa broschen med.

Moderna ordspråk

De broderade tavlor som en gång i tiden hängde över var och varannan kökssoffa har aldrig tilltalat mig. De religiösa ordspråken passar mig helt enkelt inte även om broderiet ändå kan vara vackert. Men om citaten kommer från en av mina favoritserier, den brittiska BBC-produktionen ”The thick of it”, ja, då blir det något helt annat! Citaten nedan kommer från Peter Capaldis karaktär Malcolm Tucker och säger det mesta om denne politiske ”spin doctor”.
Tucker’s Law. Självklart är broderiet gjort på en kökshandduk (tea towel).

Ett annat uttryck från citatmaskinen Malcolm Tucker. Broderiet är gjort i korsstygn på en kökshandduk. För att få exakt lika stora stygn så har jag använt en vattenlöslig korsstygnsväv medan jag sydde.

Gratulerer med dagen!

När systerdottern fyller fyra år krävs det noggrann planering. Hon har längtat efter sin födelsedag ett helt år skulle jag gissa. Papperskronorna de får på norska dagis är visserligen fantastiskt fina, men, hur vore det med en lite mer hållbar variant?

Självklart måst dock färgskalan domineras av rosa. Hello Kitty platsar alltid, även om Elsa från filmen Frost hade varit snäppet bättre förstås.

Ullfilt är fantastiskt fint att göra applikationsprojekt i. Kanterna trådar sig inte och filten är som syntetisk hobbyfilt i tjocklek och därför smidigare än t.ex. vadmal (som är vävt) eller kläde.

Kronan är helt gjord i ullfilt och applikationerna är broderade med pärlgarn nr 5 och 8.

Gratulerar med dagen Tilde!

En vän och ett förkläde

Min vän, den glada, duktiga och entusiasmerande Anette har precis varit pajexpert i SVT:s barnprogram Årets Sockerbagare. I programmet så bär hon ett vändbart förkläde som jag sytt till henne. Visst klär hon i det! Tyget är gjort av Anna Maria Horner, en av mina absoluta textildesigners och mönstret heter Emmeline och är från Sew Liberated. Om du vill titta på Anettes avsnitt så klicka här!

Haruni-sjal

Spetssjalen Haruni är både rolig att sticka och betydligt lättare att göra än vad dess utseende kanske får en att tro. Mönstret är gratis på Ravelry och det är den begåvade Emily Ross som designat sjalen. Jag stickade i ett merinoullsgarn, Debbie Bliss Rialto lace, köpt hos ZiqZaq. Det var en trevlig upplevelse att ett så tunt garn var helt jämt. Det gick inte av en enda gång och löpte lätt över stickorna utan att hugga tag i andra trådar. Vajrarna (som jag köpt på Litet Nystan) kom väl till pass när sjalen skulle spännas ut. Tänk att ett enda garnnystan (390m/50g) kan bli en hel sjal.

Haruni, det betyder förresten mormorQuenya, vilket värmer en Tolkien-fantasts hjärta lika mycket som själva sjalen!

Ett riktigt pussel

Jag är en stor beundrare av Sarah Fielke. När jag sökte efter ett sätt att visa upp de fina elefanttyger jag samlat på genom åren så var det därför inte helt oväntat att jag fann vad jag sökte i hennes bok ”Quilting from little things”. Tekniken hon använder sig av i t.ex. lapptäcket ”Night Garden” kallas step-down-pieceing och är ett för mig helt nytt sätt att sammanfoga fyrkanter till ett täcke. Genom att förskjuta fyrkanterna så omöjliggörs den vanliga sömnaden av horisontella rader vilka sedan i sin tur sys ihop för att bilda täcket. Istället sys fyrkanterna ihop på diagonalen. Inte lätt att förklara hur detta går till, men, det involverar halva sömmar på väl utvalda ställen.

Så här såg mitt lapptäcke ut mitt under ihopsömnaden. Ovanför diagonalen är bitarna hopsydda.

Det färdiga täcket blev en utmärkt lekmatta åt systersonen!



Nya fototekniker

Nu ska vi se om jag kan komma till rätta med mina svårigheter att fotografera mina handarbeten inomhus. Glasyrerna på det drejade godset ä högblanka och reflexerna är ett elände att undvika. Färgåtergivningen är heller inte lätt på vintern när ljuset är knappt. Jag hittade nämligen en bok som jag tänkte kunde ge mig några råd ”The Crafter’s Guide to Taking Great Photos”. Den var inte helt dum, speciellt så funkar det fint att diffusera ljuset genom lite tyg för att få mjukare ljus. Nå, här kommer resultatet.

Väska med många fickor

Det var så roligt att sy födelsedagsväskan till mamma i höstas att jag nu har gjort en till mig själv. Efter noga övervägande valde jag att använda mitt finaste linnetyg – 50 cm av Stig Lindbergs mönster Lustgården.
På fickan med dragkedja har jag skurit ut det trevligaste (och roligaste) motivet. En dam som sitter och stickar medan den som håller i garnhärvan badar.

De tre andra ytterfickorna är skodda med rött tyg med små vita prickar. Sidofickorna har resår upptill för att till exempel kunna hålla fast en flaska. Handtagen är köpta och väskan stängs med en dragkedja upptill.

Dragkedjan kan öppnas helt för att jag enkelt ska kunna överblicka sakerna inuti. En rem med hake ser till att nycklar enkelt hittas. Det gula bomullsfodret är klätt med ytterligare tio fickor. Totalt har väskan alltså fjorton fickor. Förhoppningsvis ska det göra den lättare att hitta i. Men jag önskar ändå att Luggage fanns i verkligheten…

Så här ser en och en halv rapport av Lustgården ut. Vilken skatt att äga ett så stort stycke!

Färgcirkeln är lika viktig som kostcirkeln!

Som en övning, både i färglära och quiltning, har jag skapat en liten och portabel färgcirkel. Mer specifikt är det en färgcirkel utvecklad av Johannes Itten. Ett utmärkt redskap att slänga ned i väskan om jag ska på kurs eller väljer tyger till något nytt projekt. Det är så lätt att fastna i att ständigt använda samma palett av färger. Färgcirkeln är ett minilapptäcke som mäter ungefär 50 cm i kvadrat. För att få fram valörer (en kulör blandad med vitt eller svart för att få en ljusare respektive mörkare färg) har jag täckt cirkeln med vit respektive svart syntetisk organsa. Synnerligen förfärligt material att sy i! För att sammanfoga bakstycket, vadden och lapptäckets framsida har jag frihandsqviltat färgcirkeln på maskin. Det var riktigt roligt när föremålet var så behändligt i storlek.

Tänk vad några klistermärken kan göra…

Ända sedan jag började dreja har det varit en lyckokänsla att sitta där vid drejhjulet. Minsta rörelse ses direkt i lerklumpen som roterar. Eller, lerklumpen ska inte rotera, den ska vara centrerad, stilla. Att dreja är konsten att ha stillhet på ett roterande underlag med ett plastiskt material strömmande mellan fingrarna. Nåväl, framstegen i form är inte alltid synliga. Visst, skålarna blir tunnarna och större, men bara ett tränat öga ser någon skillnad. Tur att det finns andra sätt att förbättra sina alster – använd keramikdekaler! Dekalerna blötläggs i vatten och appliceras sedan på det glaserade föremålet. Efter en bränning upp till ca 800 grader har glasyrdekalerna blivit ett med skålen eller vad än du ville förbättra. 
Genast ser något handgjort ”köpes” ut. Frågan är om det är en förbättring eller en försämring…

En regnbåge till Saga

För den med gott minne så började jag på ett experiment i bargelloteknik tidigare i höst. Lagom till glöggfika hos lilla Saga och hennes föräldrar stod hennes babytäcke klart. Här syns det färdiga täcket fotograferat ute i den nyfallna snön.

Quiltningen gjordes på frihand i de helfärgade kantpartierna medan ett diagonalt korsmönster framhäver den optiska effekten i mönstret i bargellorutorna.

Bakstycket är gjort i ett rutigt tyg så att maskinquiltningen framträder tydligt.

Här har jag använt samtliga säkerhetsnålar jag äger för att sammanfoga bakstycket, lapptäckets framsida och två lager bomullsvadd.

Det tog lite tid att stänga alla de där säkerhetsnålarna…

Så här såg lapptäckets framsida ut innan det lades ihop med resten av lagren.

Så här såg remsorna ut när jag till slut bestämt mig det mönster jag ville ha.

Födelsedagar

Genom åren har jag broderat ett och annat stygn. Framför allt har jag givit bort mina alster till mamma och pappa. Ära vare gud i höjden – detta har jag gjort i slöjden. Eller snarare på min fritid…

Stående vorsteh utförd i långstygn med ylletråd på stramalj. Orginalet föreställde en pointer, men efter att jag kuperat svansen så är det helt klart en strävhårig vorsteh. Förärades pappa på 50-årsdagen.

En tjädertupp till pappas sextioårsdag. Räknat korsstygn i moulinégarn på bomullsstramalj. Fågeln var riktigt rolig att sy. Allt gräs i olika nyanser var dock en utmaning. Ramen är av drivved.

Improvisation i japansk sashiko-teknik till mammas senaste födelsedag. De tre tyglagren i väskans stomme är förstärka med maskinbroderi på frihand i ett mönster som ska efterlikna mjuka småstenar.

Draken Smaug på äventyr i snön

Det här är Smaug. Eller så får min drake heta så här i väntan på filmatiseringen av Bilbo, en hobbits äventyr.

 
Draken är gjord i velour och stoppad med syntetvadd.
Draken är gjord efter mönstret till Jättedraken i boken Kalikå-krabater av Åke Cederholm m.fl. Jag har dock konstruerat ett par vingar eftersom det vore synd om den drake som inte kunde flyga. Företaget Kalikå säljer idag färdiga leksaker om tålamodet tryter för att sy sina egna.